1728-1779 Dutch Anton Raphael Mengs Gallery Mengs was born in 1728 at Usti nad Labem (German: Aussig) in Bohemia on 12 March 1728; he died in Rome 29 June 1779. His father, Ismael Mengs, a Danish painter, established himself finally at Dresden, whence in 1741 he took his son to Rome. In Rome, his fresco painting of Parnassus at Villa Albani gained him a reputation as a master painter. The appointment of Mengs in 1749 as first painter to Frederick Augustus, elector of Saxony did not prevent his spending much time in Rome, where he had married Margarita Quazzi who had sat for him as a model in 1748, and abjured the Protestant faith, and where he became in 1754 director of the Vatican school of painting, nor did this hinder him on two occasions from obeying the call of Charles III of Spain to Madrid. There Mengs produced some of his best work, and specially the ceiling of the banqueting-hall of the Royal Palace of Madrid, the subject of which was the Triumph of Trajan and the Temple of Glory. Among his pupils there was Agust??n Esteve. After the completion of this work in 1777, Mengs returned to Rome, and there he died, two years later, in poor circumstances, leaving twenty children, seven of whom were pensioned by the king of Spain. His portraits and autoportraits recall an attention to detail and insight, often lost from the grand manner paintings. Besides numerous paintings in the Madrid gallery, the Ascension and St Joseph at Dresden, Perseus and Andromeda at Saint Petersburg, and the ceiling of the Villa Albani must be mentioned among his chief works. In 1911, Henry George Percy, 7th Duke of Northumberland, possessed a Holy Family, and the colleges of All Souls and Magdalen, at Oxford, possessed altar-pieces by Mengs's hand. In his writings, in Spanish, Italian and German, Mengs has put forth his eclectic theory of art, which treats of perfection as attainable by a well-schemed combination of diverse excellences Greek design, with the expression of Raphael, the chiaroscuro of Correggio, and the colour of Titian. He would have fancied himself the first neoclassicist, while in fact he may be the last flicker of Baroque art. Or in the words of Wittkower, In the last analysis, he is as much an end as a beginning. His intimacy with Johann Joachim Winckelmann, who constantly wrote at his dictation, has enhanced his historical importance, for he formed no scholars, and the critic must now concur in Goethe's judgment of Mengs in Winckelmann und sein Jahrhundert; he must deplore that so much learning should have been allied to a total want of initiative and poverty of invention, and embodied with a strained and artificial mannerism. Mengs was famous for his rivalry with the contemporary Italian painter Pompeo Batoni.  Related Paintings of Anton Raphael Mengs :. | Portrait of Maria Carolina of Austria | Maria Luisa of Parma | Das Urteil des Paris | Infantin Maria Theresa von Neapel | Retrato de la Marquesa de Llano |
Related Artists:
Edmund Morison Wimperis
1835-1900
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Bernaert Van Orley
Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1488-1541, Painter and tapestry designer, son of Valentin van Orley. He was one of the greatest proponents of ROMANISM, a northern style based on the ideals of the Italian Renaissance. It must have been in Brussels, however, that he saw the Italian works of art that influenced him so profoundly, for it seems unlikely that he ever travelled to Italy. Brussels was then world-renowned as the centre for tapestry manufacture but was suffering from the ecliptic rise of Antwerp as the pre-eminent painting centre. The artist made the best of both situations, establishing himself as a leading designer for the Brussels tapestry industry and as a master in the Antwerp Guild of St Luke by 1517.